مزمور 88 / Psalm 88

مزمور 88 الفصل / الإصحاح الثامن والثمانون

صلاة رجل قريـب من الموت
مزمور 88 : 1 – 19	Psalm 88: 1 – 19
1 لِكبـيرِ المُغَنِّينَ. مزمورٌ لِبَني قورَحَ‌: نشيدٌ‌: قصيدةٌ لِهَيمانَ‌ الأَزراحيِّ‌:	1 En sång, en psalm av Korachs ättlingar. För körledaren. En dikt av Heman, esrachiten.
2 أيُّها الرّبُّ الإلهُ مُخَلِّصُنا، في النَّهارِ واللَّيلِ صَرَختُ أمامَكَ‌.	2 Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp, om natten stiger mitt klagoskri till dig.
3 دعْ صلاتي تَصِلُ إليكَ، وإلى صَيحَتي أمِلْ أُذُنَكَ.	3 Låt min bön nå fram, lyssna till min klagan.
4 نفْسي شَبِــعَت مِنَ المَصائِبِ ودَنَت إلى عالَمِ الأمواتِ حياتي.	4 Mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand.
5 حُسِبْتُ معَ المُنحَدِرينَ في الجُبِّ، وصِرْتُ كرَجُلٍ لا قوَّةَ لهُ‌،	5 Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft.
6 كرَجُلٍ مَتروكٍ بـينَ الأمواتِ، بَينَ القَتلَى مِنَ المَطروحِينَ في القُبورِ، الّذينَ لا تذكُرُهُم مِنْ بَعدُ، ومَعونَةُ يَدِكَ ا‏نقَطَعَت عَنهُم.	6 Jag multnar bland de döda, likt de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns och som är avskurna från dig.
7 جعَلْتَني في الجُبِّ الأسفَلِ، هُناكَ في الظُّلُماتِ والظِّلالِ.	7 Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet.
8 عليَّ ا‏سْتَقَرَّت حِدَّةُ غضَبِكَ، ولِجميعِ المَهالِكِ أخضَعتَني.	8 Tung vilar din vrede på mig, du låter dina bränningar slå över mig.
9 أبعَدْتَ عَنِّي مَعارِفي وجعَلتَني مَنبوذا مِنهُم. أنا سجينٌ لا أخرُجُ،	9 Du har drivit bort mina förtrogna, du har fyllt dem med avsky för mig. Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut.
10 وعيني ذابَت مِنَ العَناءِ. أدعوكَ يا ربُّ نهارا وليلا‌، وإليكَ أبسُطُ لِلصَّلاةِ كَفَّيَّ.	10 Mitt lidande gör blicken skum. Varje dag ropar jag till dig, Herre, jag sträcker mina händer mot dig.
11 ألِلأَمواتِ تصنَعُ العَجائِبَ؟ أم يقومُ الأشباحُ لِـيَحمَدوكَ،	11 Gör du under med de döda? Kan skuggorna resa sig och prisa dig?
12 أفي القبرِ يُحدَّثُ بِرحمتِكَ، وفي أرضِ الهلاكِ بأمانتِكَ؟	12 Talar man i graven om din godhet, i avgrunden om din trofasthet?
13 أفي الظُّلمةِ تُعرَفُ عَجائِبُكَ، وفي أرضِ النِّسيانِ عَدلُكَ؟	13 Blir dina under kända i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land?
14 بِكَ يا ربُّ أستَغيثُ، وصلاتي باكرا تُبادِرُ إليكَ.	14 Jag ropar till dig, Herre, om morgonen stiger min bön till dig.
15 لِماذا يا ربُّ تخذُلُني وتحجُبُ وجهَكَ عَنِّي؟	15 Varför stöter du bort mig, Herre, och döljer ditt ansikte för mig?
16 أنا مِسكينٌ ومُوجَعٌ مُنذُ صِبايَ، تحَمَّلْتُ أهوالَكَ فكدْتُ أفنَى‌.	16 Från min ungdom var jag plågad intill döden, du fyller mig med skräck, min kraft är slut.
17 عَبَرَ عليَّ حَرُّ غضَبِكَ، وأسكتَني رُعبُكَ المُفاجئُ.	17 Din vrede går fram över mig, fasorna gör mig till intet.
18 كالمياهِ تُحيطُني نهارا وليلا، ومِنْ جميعِ الجوانبِ تغمُرُني.	18 De sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt.
19 أبعَدْتَ عَنِّي المُحِبَّ والصِّديقَ، ولا رفيقَ لي سِوى الظَّلامِ.	19 Du har drivit bort mina vänner och fränder, mina förtrogna tar du ifrån mig.